Dödsskjutningen i Rödeby, nödvärnsrätt och att räkna till 10.

Flera tragiska händelser den senaste veckan har haft väldigt unga människor inblandade både som offer och som gärningsmän. En av dem är händelsen i Rödeby i Blekinge där en 50 årig familjefar öppnade eld mot ungdomar i ett gäng som under en längre tid trakasserat familjen och framförallt den tonårige sonen. Händelsen väcker flera intressanta frågeställningar om vilket skydd man som medborgare har rätt att kräva av staten och de som innehar våldsmonopolet (polisen) och hur långt det skall få gå innan man själv tvingas agera, i värsta fall med stöd av nödvärnsrätten. Expressen tar upp frågan i en artikel (länk: http://www.kvp.se/nyheter/1.874796/pappan-kan-frias-helt ) där man får den ständigt intervjuvillige Sven-Erik Alhem att uttala sig (Alhem överträffas nog endast av Jerzy Sarnecki när det gäller att figurera i tabloidpressen). Efter en saklig genomgång om vad nödvärnsrätten innebär och har för rättslig betydelse ger så Alhem ett personligt råd, nämligen att "räkna till 10
innan man gör något". Det kan ju skenbart låta som ett klokt råd, att tänka innan man handlar brukar ju generellt vara en smart taktik i de flesta normala situationer. Nu är det ju dock så att en situation som kräver att man använder sig av nödvärnsrätten väldigt sällan är normal för den genomsnittlige medborgaren vilket gör det svårt att handla kallt, genomtänkt och kalkylerat.
De flesta riktiga våldssituationer är påbörjade och avslutade inom 10 sekunder och då är det slutfunderat för den som inte agerat. Jag känner inte till de närmare detaljerna i det aktuella fallet men hoppas att rätten tar en eventuell nödvärnsinvändning på allvar. Att bli väckt mitt i natten i sitt eget hem av personer som har en lång historia av att ha utfört våld och trakasserier mot din familj är något ingen borde behöva uppleva och en situation som antagligen inte gav utrymme för några längre rättsfilosofiska överläggningar vare sig de var 10 sekunder eller ej, personligen hoppas jag att rätten tar detta i beaktande och därmed visar att de lever i kontakt med verkligheten.